Visst kan man inte låta bli att känna att det parlamentariska läget i Sverige är aningens svajigt och osäkert efter senaste valet, men man hoppas ju ändå någonstans att det finns kloka politiker som kommer ta sitt ansvar för att skapa stabila och konstruktiva konstellationer för att det ska bli så bra som möjligt. Utifrån rådande omständigheter. Hörde så sent om i morses på nyheterna om svårigheter på många orter lokalt, men jag kan inte låta bli att bli lite matt över det som händer på den centrala planet och då inom området skola/förskola.
Det som alla säger är att Sveriges elever, lärare och skolledare behöver en tydlig utstakad riktning och arbetsro, för att vi ska få de resultat som vi så väl förtjänar. Jag har i och för sig sagt det förr, och hävdar det återigen, att mätningar är en sak som vi ska förhålla oss till, men sanningen är väldigt sällan svart eller vit. Det finns många positiva parametrar i skolan som aldrig uppmärksammas eller mäts. Hur som helst så blir man väl förtvivlad när det då igår på nyheterna basuneras ut att visst vi har en politisk majoritet som tycken en sak om skolan, men vi i Alliansen kommer att lägga fram förslag som går stick i stäv med dessa och då kunna använda av oss demokratins spelregler och mandat för att få vår vilja igenom. Men allvarligt?! Är detta att skapa lugn, ro och trygghet? Är detta att skapa långsiktiga förutsättningar? Är detta att ge oss rätt förutsättningar för att lyckas framöver? Skulle inte tro det!
Jag lägger ingen som helst politiks värdering i detta, om förslagen som kommer från Alliansen är bra eller dåliga, men jag blir så besviken över att landets viktigaste (?) valfråga inte tas på större allvar än att användas som ett politiskt slagträ... Vad händer nu med alla löften som gavs innan september? Som lovade ansvar och långsiktighet? För barnen och elevernas skull? För framtiden? Vi var alltså inte mer värda än så här?!
Fram med de politiker som verkligen vågar stå upp för det som ni lovade innan valet. Som är beredda på att arbeta blocköverskridande för att nå de bästa kompromisserna som kan förhandlas fram. Som visar att det är slut på quick-fix och där man har ett stort förtroende för professionen. Som verkligen vill arbeta långsiktigt och strategiskt. Jag inser självfallet att det måste bli kompromisser, det är det i ett samarbete. Men har man samma mål, en så bra utbildningsverksamhet som det bara går att få, framför ögonen, då finns det stora chanser till att det kommer gå bra.
Jag väntar med spänning på vilka ni är, just nu är jag både matt, besviken och lite lätt uppgiven...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar