dan före dan, före dopparedan, typ...

Det är väl antagligen nu som man ska skriva sina årskrönikor eller så och nostalgiskt blicka tillbaka, men jag hoppar över det. Jag gillar att blicka framåt, och ta med mig det jag har i bagaget som grund!

Visst har vi ett spännande 2015 att se fram emot! Rent politiskt och för skolans del, kanske lite väl spännande med ett högst osäkert parlamentariskt läge ett par månader till. Vi får väl se om skolfrågorna kommer i fokus på samma sätt som inför höstens val. Det är som någon ska ha sagt: Det svåra är inte att lova; det svåra är att hålla det man har lovat. Jag tror att det ligger massor i det! Så vi får se vem som klarar av att hålla i alla löften som gavs, och som med all säkerhet kommer att ges!

Rent personligt blir det ett väldigt spännande år då vi alldeles i början på året blir en till i vår familj. W får äntligen bli storebror och vi får en liten parvel till att följa genom livet. Det innebär att jag kommer att pausa mitt skolledaruppdrag under våren och försöka att fokusera på bebis och familj i första hand. Jag har ambitionen att slutföra rektorsprogrammets sista år och jag ska vara tillbaka i tjänst på deltid till hösten, så frånvaron blir inte så värst lång. Men den kommer med all säkerhet innebära att det här forumet inte kommer att vara så aktivt, även om jag hoppas kunna dela med mig av en och annan tanke även under våren!

Så tills jag kommer på något bra fokus på en årskrönika eller liknande så säger jag helt enkelt:

God Jul och ett Gott Nytt År! Jag ser fram emot att "ses" igen på olika sätt framöver!

Gemenskap, den där känslan!

Fredag efter lunch och jag har haft förmånen att vara ombud på Lärarförbundets kongress för skolledare, vårt ombudsmöte. Under dagarna två har känslan av gemenskap infunnit sig. Tidigare i veckan var jag på min förskola och skola i olika sammanhang och känslan av gemenskap finns såklart där med. Gemensam bas att stå på, med diverse olika utmaningar som vi tillsammans ska försöka lösa. Vi har olika roller på skutan, och vi har olika roller i olika sammanhang. Men målet är nog faktiskt detsamma. Vi ska värna om så goda förutsättningar som möjligt för våra barn och elever så att de kan nå ut i livet så väl rustade som möjligt. För att detta ska vara just möjligt, krävs det ett antal förutsättningar där det inte bara handlar om pengar, lokaler, gruppstorlekar etc. Utan också goda förutsättningar för såväl lärare som skolledare att utföra sitt uppdrag.

Men ensam är inte stark. Vad vore förskolan och skolan utan sina arbetslag? Vad vore väl rollen som skolledare utan en ledningsgrupp? Vad vore väl engagemanget som fackligt intresserad om det inte fanns en arena av gemenskap? Självfallet gäller samma saker inom såväl politiken som föreningslivet i stort, men fokus för mig är just nu inte det sistnämnda.

Det gäller att skapa en känsla av gemenskap. En känsla av sammanhang. En känsla av att vara betydelsefull i sin roll, där det faktiskt spelar roll och märks om jag deltar eller inte. Barnen och eleverna ska i sin gemenskap känna sig trygga och trivas för att de också ska kunna lära sig så mycket som möjligt. Precis så är det ju självklart också för oss vuxna. Det är ingen skillnad.

Det gäller att vi inte tar den där gemenskapen för given. Det gäller att alla värnar om gemenskapen och vill behålla den. För den där känslan, den är oslagbar. Att vara i en gemenskap med samma intressen och mål som en själv. Ibland i barngruppen, ibland i klassrummet, ibland i arbetslaget etc.

Jag åker hem om ett par timmar med en bra känsla i magen. En gemenskap i det fackliga perspektivet är mitt fokus just i skrivande stund. I morgon kommer det vara gemenskapen i TIF (fotbollsföreningen) och på måndag kommer det vara gemenskapen på Nya Skolan Lilla Edet.

Just Du är viktig! Just Du är en viktig del i de gemenskaper som jag har förmånen att vara en del av. Just Du betyder något för mig i olika sammanhang. Det ni, den känslan tar vi strax helg med!

Demokrati, på vems villkor?

Hej på er!

Nu var det ett tag sedan det kom något inlägg. Har inte känt att det funnits tillräckligt med tid för reflektion tyvärr. Tiden har istället lagts på medarbetarsamtal med min personal, vilket är oerhört givande i sig, men också tidskrävande. Men utifrån dagens händelse med SD som huvudaktör, så kan jag ju inte låta bli.

Jag lägger ingen värdering i deras (SD:s) politik. Visst kan jag tycka som privatperson, men inte i rollen som rektor, där har jag ingen politisk åsikt. Det jag tycker är skrämmande är faktiskt att blockpolitiken har satt sig så i vårt samhälle. Vart tog rösterna på de enskilda partierna vägen?! Man måste ju inte tycka att allt i nuvarande majoritets politik är OK, lika lite som alliansens, för att man röstat på ett av partierna i något av blocken. Ingen vågar lämna och "bryta" det som finns  i dagens samarbete, men är detta verkligen demokrati? Och som jag sett att många reagerat över under kvällen; om det skulle bli nyval, ska man då inte rösta med hjärtat utan utifrån någon slags taktik beroende på vad man tror på?

Nja, jag tycker inte att det känns bra...

Om vi går till förskolan och skolans områden så har vi så länge sagt att det som skolan mest av allt behöver är långsiktiga, blocköverskridande överenskommelser. Som lägger ut en riktning med bred majoritet som skapar en framtidstro, en stabilitet och en arbetsro för organisationerna. Hur kommer man hit om står så stabilt i våra block? Det finns självfallet många fler områden att ta som exempel, men det är ju just detta som ligger mig varmast om hjärtat.

Detta sker i samma veva som utredningen över den svenska skolans förfall, om man nu vill kalla det så, presenterar sina tankar och resultat. De har en del åsikter om varför skolans resultat pekat så markant nedåt under 10 års tid, men även denna utredning efterlyser breda majoriteter med en långsiktig politik.

Håller den politiska dagordning på att ritas om? Är spelreglerna för demokratin inte längre som de varit innan? Är vi beredda att betala det priset? Eller så är vi kanske nöjda med utvecklingen?

Ikväll är jag skeptisk och funderar och klurar. Vad är det som händer? Hur ska man tackla innebörden i demokratin framöver och vad är priset vi som medborgare får betala när spelplanen nu ser ut som den gör med så starka uppdelningar och eventuella vågspelare, såväl lokalt som centralt. Jag får nog klura vidare i sömnens värld, för just nu har jag inga bra svar, alls. Bara en massa tankar och stor förvirring.

Det blir en spännande framtid, hursomhelst!