Long time, no see...

Hej på er!

Oj vad det var längesedan jag skrev något på den här sidan. Hade ambitionen att pausen inte skulle bli riktigt så här lång i och med min föräldraledighet, men men... Bättre sent än aldrig tänker jag och nu är det dags igen.

Dock så är det lite ändrade förutsättningar. Rektor Forssén är fortfarande rektor och sedan några dagar tillbaka dessutom förärad med rektorsnålen som beviset för att Rektorsprogrammet är slutfört! Jippie! Men jag är inte längre rektor på Nya Skolan Lilla Edet, utan på Kronan i Trollhättan.

Få är det väl som idag inte vet vart Kronan ligger och vad som hände där för lite drygt en månad sedan... Dådet inträffade samma dag som jag skrev på mitt anställningsbevis som rektor för Kronan F-6. Lätt surrealistisk känsla. I fredags gjorde jag min första arbetsdag, i måndags så träffade jag all personal för första gången och jag säger bara Tack! Tack till det varma välkomnandet av såväl personal som ledningsgrupp. Tack för att ni tror på mig och mitt ledarskap. Tack för att ni tillsammans med mig ska göra Kronan till den skola den förtjänar att vara!

Kronan har en värme, gemenskap och kompetens som kommer visas ge resultat framöver. Vi ska nu kraftsamla för en gemensam resa mot en spännande framtid. Ni kommer kunna följa mina tankar och funderingar om detta och allt annat som poppar upp här på bloggen.

Vi hörs snart igen!
// Linda

Betygens vara eller inte vara, och från när?

Så var vi återigen inne i debatten om hur vi ska bedöma våra elever, eller snarare hur lärarens professionella bedömning ska dokumenteras och visas. Alliansen lägger återigen fram förslag om betyg i tidigare år och denna gång är det från Åk 4 som förslaget gäller. Av 44 remissinstanser säger 34 nej, men ändå verkar planen vara att trumfa igenom detta förslag. Hmmm...

Jag ska börja med att jag inte är emot betygen i sig, men jag tycker att det är för tidigt att vi har dem som idag redan i Åk 6 vilket i sin tur betyder att jag inte heller är för att de ges ännu tidigare. För vem gör vi detta? Eleven? Nej. Läraren? Nej. Vårdnadshavaren? Möjligt. Statistiken? Absolut.

Jag har en hög tilltro till mina (och andra!) lärares professionalitet i att bedöma huruvida en elev följer den förväntade kunskapsutvecklingen eller inte. Vi bedömer våra elever precis hela tiden, både formativt och summativt. Vi har styrdokument att följa och kriterier att stämma av emot. Räcker inte det? När ska våra elever använda sina betyg de får i Åk 6? Aldrig tyvärr... Så vad ska de använda sina betyg i som de får i Åk 4 till? Visa upp för släkten och få hejarop eller bannor. Kanske lite väl generaliserat, jag vet, men också med en hel del sanning bakom. Eller en känsla i alla fall. Vi har diverse olika system och rutiner inom skolan för att dokumentera och följa upp hur det går för eleven i skolan.

Om jag tar på mig föräldraglasögonen till sonen som går i Åk 4 så vill jag på hans utvecklingssamtal veta om han har de kunskaper som förväntas i hans ålder.  Jag är betydligt positivare till diverse olika plattformar där detta kan dokumenteras och visas, förklaras och exemplifieras, än en bokstav på ett papper. Jag behöver än så länge inte sätta in hans prestation i någon slags skala, jag vill veta om hans lärare gör bedömningen att han har de kunskaper som förväntas. Punkt. Jag tror att många med mig tänker precis samma sak. Om han inte har det vill jag också veta hur skolan tänker ge honom det stöd som han behöver för att komma på banan, och om vi föräldrar kan göra något för att stödja ytterligare.

Betygens vara eller inte vara är en del i diskussionen, men det finns en annan dimension också. Bristen av tillit för professionen från politiken. Om så många instanser säger nej, hur kan man bara överväga att besluta om ett genomförande ändå? För mig är det obegripligt. Någonstans visar detta på lärarens/professionens brist på status och förtroende gentemot beslutsfattarna. Vem kan veta bättre än de som arbetar och finns i verksamheten? Jag blir både besviken, arg och frustrerad.

Och som om detta inte vore nog så kan jag ju också välja på att ta på mig skolledarglasögonen och hantera mina egna åsikter om förslag som kommer samtidigt som man ska förhålla sig till fattade beslut. Jag ska balansera mellan mitt statliga uppdrag och huvudmannens. Jag ska hantera alla de olika åsikter som finns från min personal kring förslag liknande dessa och sätta ut någon slags kurs för framtiden. Dessutom så tycker eleverna olika och självfallet även deras föräldrar.

Detta är en del av skolledarens komplexa vardag. Det är ju självfallet frågor som dessa som gör att jag tycker att jag har förmånen att arbeta och leda inom skolans värld, men som också skapar viss frustration som sagt. Komplexiteten kan också visa sig när jag inte riktigt kan släppa taget om framtiden samtidigt som det i eftermiddag är dags att prata in ett nytt mobilsvar som säger att jag är föräldraledig och hänvisa till en av mina kollegor under våren. Men jag får nog börja med att ta tag i ännu en av de obligatoriska böckerna som ska vara utlästa till nästa internat på rektorsprogrammet. Skolledares komplexa vardag, I like!

dan före dan, före dopparedan, typ...

Det är väl antagligen nu som man ska skriva sina årskrönikor eller så och nostalgiskt blicka tillbaka, men jag hoppar över det. Jag gillar att blicka framåt, och ta med mig det jag har i bagaget som grund!

Visst har vi ett spännande 2015 att se fram emot! Rent politiskt och för skolans del, kanske lite väl spännande med ett högst osäkert parlamentariskt läge ett par månader till. Vi får väl se om skolfrågorna kommer i fokus på samma sätt som inför höstens val. Det är som någon ska ha sagt: Det svåra är inte att lova; det svåra är att hålla det man har lovat. Jag tror att det ligger massor i det! Så vi får se vem som klarar av att hålla i alla löften som gavs, och som med all säkerhet kommer att ges!

Rent personligt blir det ett väldigt spännande år då vi alldeles i början på året blir en till i vår familj. W får äntligen bli storebror och vi får en liten parvel till att följa genom livet. Det innebär att jag kommer att pausa mitt skolledaruppdrag under våren och försöka att fokusera på bebis och familj i första hand. Jag har ambitionen att slutföra rektorsprogrammets sista år och jag ska vara tillbaka i tjänst på deltid till hösten, så frånvaron blir inte så värst lång. Men den kommer med all säkerhet innebära att det här forumet inte kommer att vara så aktivt, även om jag hoppas kunna dela med mig av en och annan tanke även under våren!

Så tills jag kommer på något bra fokus på en årskrönika eller liknande så säger jag helt enkelt:

God Jul och ett Gott Nytt År! Jag ser fram emot att "ses" igen på olika sätt framöver!

Gemenskap, den där känslan!

Fredag efter lunch och jag har haft förmånen att vara ombud på Lärarförbundets kongress för skolledare, vårt ombudsmöte. Under dagarna två har känslan av gemenskap infunnit sig. Tidigare i veckan var jag på min förskola och skola i olika sammanhang och känslan av gemenskap finns såklart där med. Gemensam bas att stå på, med diverse olika utmaningar som vi tillsammans ska försöka lösa. Vi har olika roller på skutan, och vi har olika roller i olika sammanhang. Men målet är nog faktiskt detsamma. Vi ska värna om så goda förutsättningar som möjligt för våra barn och elever så att de kan nå ut i livet så väl rustade som möjligt. För att detta ska vara just möjligt, krävs det ett antal förutsättningar där det inte bara handlar om pengar, lokaler, gruppstorlekar etc. Utan också goda förutsättningar för såväl lärare som skolledare att utföra sitt uppdrag.

Men ensam är inte stark. Vad vore förskolan och skolan utan sina arbetslag? Vad vore väl rollen som skolledare utan en ledningsgrupp? Vad vore väl engagemanget som fackligt intresserad om det inte fanns en arena av gemenskap? Självfallet gäller samma saker inom såväl politiken som föreningslivet i stort, men fokus för mig är just nu inte det sistnämnda.

Det gäller att skapa en känsla av gemenskap. En känsla av sammanhang. En känsla av att vara betydelsefull i sin roll, där det faktiskt spelar roll och märks om jag deltar eller inte. Barnen och eleverna ska i sin gemenskap känna sig trygga och trivas för att de också ska kunna lära sig så mycket som möjligt. Precis så är det ju självklart också för oss vuxna. Det är ingen skillnad.

Det gäller att vi inte tar den där gemenskapen för given. Det gäller att alla värnar om gemenskapen och vill behålla den. För den där känslan, den är oslagbar. Att vara i en gemenskap med samma intressen och mål som en själv. Ibland i barngruppen, ibland i klassrummet, ibland i arbetslaget etc.

Jag åker hem om ett par timmar med en bra känsla i magen. En gemenskap i det fackliga perspektivet är mitt fokus just i skrivande stund. I morgon kommer det vara gemenskapen i TIF (fotbollsföreningen) och på måndag kommer det vara gemenskapen på Nya Skolan Lilla Edet.

Just Du är viktig! Just Du är en viktig del i de gemenskaper som jag har förmånen att vara en del av. Just Du betyder något för mig i olika sammanhang. Det ni, den känslan tar vi strax helg med!

Demokrati, på vems villkor?

Hej på er!

Nu var det ett tag sedan det kom något inlägg. Har inte känt att det funnits tillräckligt med tid för reflektion tyvärr. Tiden har istället lagts på medarbetarsamtal med min personal, vilket är oerhört givande i sig, men också tidskrävande. Men utifrån dagens händelse med SD som huvudaktör, så kan jag ju inte låta bli.

Jag lägger ingen värdering i deras (SD:s) politik. Visst kan jag tycka som privatperson, men inte i rollen som rektor, där har jag ingen politisk åsikt. Det jag tycker är skrämmande är faktiskt att blockpolitiken har satt sig så i vårt samhälle. Vart tog rösterna på de enskilda partierna vägen?! Man måste ju inte tycka att allt i nuvarande majoritets politik är OK, lika lite som alliansens, för att man röstat på ett av partierna i något av blocken. Ingen vågar lämna och "bryta" det som finns  i dagens samarbete, men är detta verkligen demokrati? Och som jag sett att många reagerat över under kvällen; om det skulle bli nyval, ska man då inte rösta med hjärtat utan utifrån någon slags taktik beroende på vad man tror på?

Nja, jag tycker inte att det känns bra...

Om vi går till förskolan och skolans områden så har vi så länge sagt att det som skolan mest av allt behöver är långsiktiga, blocköverskridande överenskommelser. Som lägger ut en riktning med bred majoritet som skapar en framtidstro, en stabilitet och en arbetsro för organisationerna. Hur kommer man hit om står så stabilt i våra block? Det finns självfallet många fler områden att ta som exempel, men det är ju just detta som ligger mig varmast om hjärtat.

Detta sker i samma veva som utredningen över den svenska skolans förfall, om man nu vill kalla det så, presenterar sina tankar och resultat. De har en del åsikter om varför skolans resultat pekat så markant nedåt under 10 års tid, men även denna utredning efterlyser breda majoriteter med en långsiktig politik.

Håller den politiska dagordning på att ritas om? Är spelreglerna för demokratin inte längre som de varit innan? Är vi beredda att betala det priset? Eller så är vi kanske nöjda med utvecklingen?

Ikväll är jag skeptisk och funderar och klurar. Vad är det som händer? Hur ska man tackla innebörden i demokratin framöver och vad är priset vi som medborgare får betala när spelplanen nu ser ut som den gör med så starka uppdelningar och eventuella vågspelare, såväl lokalt som centralt. Jag får nog klura vidare i sömnens värld, för just nu har jag inga bra svar, alls. Bara en massa tankar och stor förvirring.

Det blir en spännande framtid, hursomhelst!

Vad kan lärare som inte en annan akademiskt utbildad yrkeskår kan?!

Så var en av frågeställningarna när Thomas Kroksmark föreläste på dagens internat på Rektorsprogrammet. Ja, vad är svaret på det då?
Tyvärr inte så lätt att ge ett svar på då det är en relativt vingklippt yrkeskår vi pratar om. En yrkeskår som många år tillbaka har fått veta hur dåliga vi är och hur illa det är med den svenska skolan. Då tänker jag allt ifrån förskolan till den högre utbildningen, det är ingen skillnad.

Men det är klart att lärarna är bra på så fantastiskt många saker som inte andra kan, vi måste bara bli duktiga på att berätta det, och göra det med stolthet. Det är långt ifrån alla som klarar av att ha en samling med ett pedagogiskt innehåll på en småbarnsavdelning på förskolan där man har 12 stycken barn i åldrarna 1-3 år. Det kan min personal! Det är inte alla som kan genomföra en lugn måltidssituation och samtala samtidigt då det serveras soppa med 23 livliga, nyfikna och pratglada 3-5 åringar; det kan min personal! Det är inte alla som kan ge eleverna i Åk 1 verktygen för att knäcka läskoden. Det kan min personal! Det är inte alls som kan arrangera en projektlektion med elever i Åk 1-2 som samarbetar i grupp. Det kan min personal. Det är inte alla som kan utmana eleverna i Åk 3 att skriva sitt eget manus och spela in sin film, på engelska. Det kan min personal. Det är inte alla som kan bygga planeterna i papier mache på fritids projekttid. Det kan min personal. Det är inte alla som genomför en hinderbana i gymnastiksalen för Åk 4-5 där alla kan delta efter egen förmåga. Det kan min personal. Det är inte alla som kan hålla en diskussion i ämnet sex och samlevnad med killar och tjejer i Åk 6 som inte spårar ur. Det kan min personal. Det är inte alla som kan ansvara för ett lästema där eleverna i Åk 7-8 läser för barnen i förskolan flera gånger i veckan. Det kan min personal. Det är inte alla som kan skapa en relation där eleverna i Åk 9 reflekterar över sitt eget lärande varje vecka tillsammans med sina lärare. Det kan min personal.

Givetvis kan de så mycket mer än detta. Det är en bråkdel av det som sker i en förskola/skola varje dag. Aktiviteter som få andra yrkesgrupper skulle kunna göra lika bra med lika hög kvalitet. Men varför är man då så vingklippta? Varför låter vi det ena förslaget om skolan efter det andra komma utan att vi är med och kan tycka till från början? Så att vi får rätt fokus på den förändring som vi kanske ser och vill ha. Som tar bort fokus från de så kallade icke-frågorna och quick-fix som faktiskt inte finns.

Lärare, sträck på er! Ta makten över debatten om den svenska skolan! Ni har inget att skämmas för!

Långsiktig skolpolitik, ja tack!

Visst kan man inte låta bli att känna att det parlamentariska läget i Sverige är aningens svajigt och osäkert efter senaste valet, men man hoppas ju ändå någonstans att det finns kloka politiker som kommer ta sitt ansvar för att skapa stabila och konstruktiva konstellationer för att det ska bli så bra som möjligt. Utifrån rådande omständigheter. Hörde så sent om i morses på nyheterna om svårigheter på många orter lokalt, men jag kan inte låta bli att bli lite matt över det som händer på den centrala planet och då inom området skola/förskola.

Det som alla säger är att Sveriges elever, lärare och skolledare behöver en tydlig utstakad riktning och arbetsro, för att vi ska få de resultat som vi så väl förtjänar. Jag har i och för sig sagt det förr, och hävdar det återigen, att mätningar är en sak som vi ska förhålla oss till, men sanningen är väldigt sällan svart eller vit. Det finns många positiva parametrar i skolan som aldrig uppmärksammas eller mäts. Hur som helst så blir man väl förtvivlad när det då igår på nyheterna basuneras ut att visst vi har en politisk majoritet som tycken en sak om skolan, men vi i Alliansen kommer att lägga fram förslag som går stick i stäv med dessa och då kunna använda av oss demokratins spelregler och mandat för att få vår vilja igenom. Men allvarligt?! Är detta att skapa lugn, ro och trygghet? Är detta att skapa långsiktiga förutsättningar? Är detta att ge oss rätt förutsättningar för att lyckas framöver? Skulle inte tro det!

Jag lägger ingen som helst politiks värdering i detta, om förslagen som kommer från Alliansen är bra eller dåliga, men jag blir så besviken över att landets viktigaste (?) valfråga inte tas på större allvar än att användas som ett politiskt slagträ... Vad händer nu med alla löften som gavs innan september? Som lovade ansvar och långsiktighet? För barnen och elevernas skull? För framtiden? Vi var alltså inte mer värda än så här?!

Fram med de politiker som verkligen vågar stå upp för det som ni lovade innan valet. Som är beredda på att arbeta blocköverskridande för att nå de bästa kompromisserna som kan förhandlas fram. Som visar att det är slut på quick-fix och där man har ett stort förtroende för professionen. Som verkligen vill arbeta långsiktigt och strategiskt. Jag inser självfallet att det måste bli kompromisser, det är det i ett samarbete. Men har man samma mål, en så bra utbildningsverksamhet som det bara går att få, framför ögonen, då finns det stora chanser till att det kommer gå bra.

Jag väntar med spänning på vilka ni är, just nu är jag både matt, besviken och lite lätt uppgiven...